Har precis sett klart på sista avsnittet av Big little lies säsong två och ligger och tänker på att jag har mitt egna mammagäng här i Västertorp. Vi bor inte i flådiga villor vid havet och har snygga klackskor med trenchcoats och blir förhörda om ett mord. Men vi ses varje morgon och eftermiddag, utbyter skvaller, klagar på våra män och ouppfostrade barn. Skrattar och ses i parken. Äter glass eller tar ett glas vin. Tar följe till föräldrarmöten, pratar outfits, frisyrer och annat viktigt. Gråter för att tålamodet rinner över, turas om att steka korv och stöttar varandra i att uppfostra våra barn till fina människor. Vi finns för varandra, lyssnar och peppar. I stort och smått.
